Hej!

 

Oj jag vet knappt hur jag skall börja. Det är snart ett halvår sedan jag gjorde något blogg-inlägg. Under den här tiden har har jag flera gånger blivit sugen på att skriva, men tiden eller orken har verkligen inte funnits där. En blogg-paus var nödvändig. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna skriva nu heller, men ikväll har jag tid över och känner att jag vill dela med mig om vad som hänt. Innan jag går vidare vill jag bara rikta ett tack till er som fortfarande kikar in här. När jag loggade in nu blev jag alldeles förvånad över att se hur många som ändå varit inne och kikat, det var roligt att se!

 

Jag kan omöjligt berätta om allt som hänt det senaste halvåret, men jag ska försöka summera de viktigaste bitarna. Som ni minns flyttade vi till Kungälv i somras och det mesta den sommaren kretsade kring det. Det uppstod problem på problem på problem, jag ringde samtal till hyresvärd, fastighetsskötare, förvaltare, rörmokare, målare, snickare mfl varje dag och kände mig helt utpumpad på energi. Vi försökte ta tillvara på sommaren så mycket vi kunde men Simon jobbade heltid och jag hade fullt upp med att få ordning på lägenheten. Trots allt fick vi ändå några fina sommarminnen att ta med oss. Jag är otroligt tacksam att jag var föräldraledig just i somras för annars vet jag inte hur vi skulle ha klarat av allt. Min tid som skulle vara ägnad åt Elias fick lida vilket kändes så sorgligt, men jag var bara tvungen att ta tag i allt som behövde göras. Det krävdes att en var hemma heltid för att kunna rådda med allt kring flytten. Så känns det inte som att det skall behöva vara. Ja ni minns säkert hur det var och jag skrev väldigt mycket om det då.

 

Till slut blev allt bra med lägenheten och vi trivs verkligen jättebra. Tyvärr har vi haft fortsatt stopp i avloppet i badrummet då och då vilket är väldigt irriterande, men i övrigt är lägenheten mycket praktisk, bra med förvaringsutrymmen, klädkammare, två ingångar med plats för barnvagnarna och efter målning och tapetsering känns den fräsch och fin.

 

I augusti började Simon plugga Datavetenskapligt program vid Göteborgs Universitet. Han trivs jättebra! Han började cykla till en stor knytpunkt för busshållplatser där han tog bussen in till stan. Vid ett tillfälle behövde han lämna cykeln där över natten. Den natten blev cykeln stulen. 

 

I samma veva fick vi även besked om vilken förskola Elias fått plats på. Det kändes stort att Elias skulle börja på förskola och jag hade många blandade känslor. En dag ringde en lärare från hans förskola och berättade att det tyvärr varit en anlagd brand den natten just på den avdelningen där Elias skulle få börja. När jag fått det samtalet kände jag bara "näe inte en sak till!" Barnen från den avdelningen skulle placeras ut på olika förskolor i kommunen då det inte fanns plats på de övriga avdelningarna på den förskolan. Det kändes mycket jobbigt att inte veta var Elias skulle hamna. Några dagar senare ringde förskolechefen och meddelade vilken förskola Elias skulle börja på. Han fick vårt förstahandsval! Otroligt roligt och lättande! Vi är jätteglada och tacksamma för det! Det som till en början endast verkade negativt mynnade ut i något positivt. Det är en förskola uppdelat i småbarnsavdelningar (1-3 år) och storabarnsavdelningar med mycket utomhuspedagogik. De är ute så mycket som möjligt i vått och torrt och de flesta barnen sover i sina vagnar utomhus. I slutet av augusti började inskolningen. Allting har gått jättebra och Elias stortrivs. Det är jättebra lärare som Elias tyr sig till och mysiga barn i gruppen. Det är svårt att få med honom därifrån när vi kommer och hämtar ;) Vi har haft föräldramöte, luciafirande utomhus och Elias har fått pyssla diverse jultomtar, handavtryck och hjärtan i lera som han fått med sig hem. Det är roligt att se hur han utvecklas och lär sig mer och mer för varje dag som går. Vi har upplevt att det hänt mycket med utvecklingen efter att han börjat på förskolan. Jag antar att barnen tittar mycket på varandra och tar efter. Allt från nya ord till att äta med bestick. 

Men nu till den största händelsen i livet. Alla ni som känner mig vet ju redan, men i somras fick jag tyvärr beskedet att jag måste bli uppsagd pga arbetsbrist. Det var självklart ett otroligt jobbigt besked mitt i allt annat som pågick. Vi flyttade till Kungälv, Simon började plugga och jag blev av med jobbet. Men det var ju inget att göra något åt och alla inblandade tyckte självklart det var lika tråkigt. Jag hade 4 månaders uppsägningstid och avslutade således min anställning vid årskiftet. Under hösten försökte jag söka så många jobb jag bara kunde men det var ganska stressande att jobba heltid, hinna umgås med Elias och sedan all ledig tid jag hade sitta och söka jobb. Det var då jag insåg att jag verkligen behövde ta en blogg-paus. Jag kände att det åter igen blev samma sak. Under våren behövde jag leta lägenhet all ledig tid som fanns. Nu behövde jag leta jobb. Kan det aldrig bara få vara lite lugnt? 

 

Det finns så fina och tänktvärda tavlor men texten "who told you it would be easy?" Det ligger väl något i det. Nej vem har sagt att det skulle bli enkelt? Men ibland drömmer man om lättare tider. Januari kom och jag blev arbetslös, eller "arbetssökande" som det så fint heter. Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och fortsatte jobbletandet. Elias fick inte längre vara heltid på förskolan utan i denna kommun är det 15 h/veckan som gäller vid arbetslöshet eller försäldraledighet. Han gick tis-tors och på måndagarna och fredagarna hade jag honom hemma. Så annorlunda liv! Det var en konstig känsla. Jag kände mig nästan föräldraledig eftersom jag plötsligt fick så mycket tid med Elias igen, samtidigt som jag hela tiden hade pressen att jag måste hitta ett jobb. Det blir så paradoxalt också när man som arbetssökande med a-kassa förväntas söka jobb 100% men samtidigt är man förälder och får inte barntillsyn 100% så då är det svårt att söka jobb 100%. Där behöver Arbetsförmedlingen och kommunerna ta sig en funderare tror jag.

 

Att vara arbetssökande är en sak, men att vara arbetssökande med barn -hjälp alltså! Ni skulle bara veta hur mycket administration det ligger bakom allt. Jag vet knappt inte hur jag skall förklara men jag kan ju bara säga att det är helt makalöst mycket att tänka på! Bara att vabba första gången som arbetssökande var en historia i sig med olika besked från olika myndigheter. Jag har varit i kontakt med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och min A-kassa var och varannan dag. Känner att jag börjar bli bra på det där med att ringa samtal haha... Nej jag är så less på det så det är inte sant! Jag säger bara att det är TUR att jag ändå gillar administration. TUR att jag orkar ringa, stå på mig och ta reda på information. För det är precis så det är. DU måste SJÄLV ta reda på hur det ligger till så du inte råkar göra fel. Blir det minsta lilla tveksamhet att jag inte uppfyller kraven som arbetssökande riskerar min SGI att åka i botten och DET får bara inte hända! Det är jättefint med allt skyddsnät vi har i Sverige, alla bidrag man kan få och all hjälp som finns. Men när det väl kommer till kritan känns det som att systemet är till för de friska. De som redan är med i gemet. Jag lider med alla de som är långtidssjukskrivna eller kanske arbetssökande av andra orsaker och som faktiskt inte orkar! Som inte orkar ringa samtal, som inte orkar skriva ansökningar, posta brev, ta reda på information, beskriva sitt ärende och vara aktiv och försöka hitta en lösning. Jag har nu fått smaka en bit av det och fått en viss förståelse. Det är intressant att se livet från den här sidan och nu vet jag vad man behöver göra och hur det går till. Men att vara arbetssökande är inget man vill vara en längre tid kan jag säga. 

 

Jag tror inte man inser hur viktig en arbetsplats är förrän man är utan den. Alla ni som är eller har varit arbetslösa vet vad jag talar om. Under den här perioden har allt känns så konstigt. Jag trivs inte med att gå hemma utan mening. Jag har inte utfört något vettigt. Inte kunnat tillföra någon något. Jag har helt enkelt inte känt mig behövd och inte känt att jag gjort något för någon annan vilket blir ganska jobbigt för en som gillar att slutföra, genomföra och se resultat. Men det jobbigaste har varit avsaknaden av det sociala utbytet. Att inte varje dag träffa folk att diskutera arbetsrelaterade frågor med, äta lunch med eller helt enkelt bara få prata om livet. Mellan mina jobbsökningar har jag försökt träffa så många vänner jag kunnat men alla andra har ju självklart sysselsättning så det är inte så lätt. Jag har några föräldralediga vänner men det kom jag tyvärr på allt för sent. Nej det har varit en tuff vinter måste jag säga. Att vara arbetssökande i sig är tufft men att därpå ha barn och familj man vill försörja och en man som är student gör inte situationen bättre.

   

Jag har ändå försökt se den här uppsägningen som att jag fick en rejäl spark i baken. Jag har trivts otroligt bra på Tårtdecor, det är därför jag stannat kvar och jobbat där i 4 år efter att jag tagit min examen. Men ju längre tiden gått desto större har ändå längtan blivit efter att få jobba med det jag faktiskt utbildat mig i. Så nu har jag sett min chans till att komma vidare och få tag på ett jobb inom rätt utbildningsområde (personalvetare). Det finns dock ett problem; Jag har ingen faktisk arbetslivserfarenhet av praktiskt personalarbete. Det gör att det blir tufft för mig på arbetsmarknaden. När jag söker någon typ av HR-jobb har jag för lite erfarenhet och när jag sökt vanliga administrationsjobb som inte har med HR att göra har jag varit "överkvalificerad". Jag har hittills varit på 6 intervjuer och blivit uppringd för 2 telefonintervjuer. Varje gång gör jag tydligen ett "jättebra intryck" och "skulle passa jättebra in här" men mitt CV är för tunnt, eller så "vill du ju egentligen jobba med personalfrågor och då är inte detta riktigt rätt plats". Jag har mer och mer insett behovet av att få en praktik. Jag behöver få den där praktiska erfarenheten jag saknar.

 

Nu har jag sådan tur att jag är berättigad praktik via Arbetsförmedlingen. I januari la Adecco ut en annons att de sökte praktikanter till våren till deras affärsområde Office & HR. Jag sökte och i början av februari var jag där på intervju. Det kändes jättebra! När Adecco ett par veckor senare ringde mig och meddelade att de valt att erbjuda mig praktikplatsen kändes det för bra för att vara sant! Det var det bästa samtal jag fått på ett halvår!  Efter det följde ansökan, väntetid och godkännande av fack och arbetsförmedling. När ansökan väl blivit godkänd fick jag ingen information om det. Kul. Jag ringde Arbetsförmedlingens kundtjänst i ett annat ärende och då säger den personen jag pratade med att han kan se i min fil att jag fått en ansökan om praktikplats godkänd. Jätteskönt att höra men tråkigt att jag inte fått veta det från min handledare. Jag ringde då upp och fick veta att jag dels fått en ny handledare och dels att ett skriftligt besked tydligen skulle ha blivit postat till mig. Jag väntade en vecka men inget besked kom. Jag ringde då kundtjänst igen och de kunde inte se att något besked skulle ha blivit postat till mig (!?). Det hela slutade med att jag förra veckan själv fick gå till Arbetsförmedlingen och be dem skriva ut beskedet till mig på plats. Jag vill inte vara negativ men jag tycker verkligen att sådant här borde skötas bättre. Ni ser vad jag menar! Tur att jag då ändå orkar ringa och hade möjlighet att ta mig dit. Jag ville bara få beskedet skriftligen så jag kunde slappna av och verkligen vågade lita på att det var sant. För allt kändes för bra för att vara sant! Inte minst ville jag kunna lämna ett definitivt besked till Adecco att jag fått ansökan godkänt.       

 

Jag började min praktik i måndags. Äntligen får jag den praktik som jag aldrig fick i min utbildning! Vi hade ingen praktikperiod på Personalvetarprogrammet när vi pluggade. Året efter att jag slutat infördes praktik! Skrattretande. De insåg alltså vikten av att ha praktik. Nu får jag äntligen chansen att prova på rekrytering och övrig HR-administration. Det är jättespännande! Jag skall vara där i 6 veckor så får vi se vad som händer sen. Det finns inga garantier för jobb men oavsett så vet jag att den här praktikperioden är guld värd. Jag får ett utökat kontaktnät och inte minst får jag ännu mer erfarenhet vilket förhoppningsvis gör det lättare att få jobb sen. Jag hoppas jag slipper gå tillbaka som arbetssökande men vi får se, man vet aldrig vad som händer och man måste vara öppen för allt. 

 

I och med att jag nu har praktik på heltid får Elias vara heltid på förskolan igen. Men vi har haft sjukstuga här så Elias har inte varit på förskolan på två veckor! Imorgon är tanken att han ska dit. Det är en stor omställning med tider nu. Min kropp är inte van vid att gå upp 5.30 och vara iväg hela dagen så jag är väldigt trött. Jag går hemifrån vid 7 och kommer hem strax innna kl 18. Så nu kommer det åter igen bli den där känslan av att jag får så lite tid med Elias. Men men, det är ju så livet är. Nu ska jag bara vänja mig. Jag är oavsett otroligt tacksam för den här chansen till praktik. Just den här veckan som jag började min praktik och Elias fortfarande var förkyld hade vi även översvämning i badrummet igen. Stopp i avloppet. Så vi kunde inte tvätta, inte duscha och inte använda den toaletten. Vilken perfekt taiming kände jag! TUR att vi har en liten toalett till med bara WC och handfat! I torsdags blev det äntligen ordnat.

 

Nu undrar jag om det är någon som har orkat läsa allt?! Haha... Det var väl en kortfattad summering?! ;) Summan av kardemumman är i alla fall att det har varit ett tufft år. Det har varit kantat med många negativa besked och mycket strul, men vi är glada att vi ändå valde att flytta till Kungälv, tacksamma att Simon än så länge känner att han valt rätt utbildning och att Elias har så bra förskola. Nu ser jag ett ljus i tunneln i och med praktiken och vi hoppas att allt från och med nu bara blir bättre! Mitt i allt har vi faktiskt en Gud som har omsorg om oss och trots att livet känns svårt ibland och den stora frågan "VARFÖR?!?" ekar i huvudet vet jag att Gud har koll även när inte jag har det. Han har en plan och Han vet vart jag kommer hamna. Jag måste bara försöka ha tålamod. 

 

Bortsett från jobb, plugg och flytt har vi varit på två bröllop, haft kräftskiva, varit på Borås Djurpark, firat vår bröllopsdag, varit på Adelövs marknad, firat Fars Dag, lucia, jul, nyår, firat Simon, varit på Barnens Lekstad för första gången och lekt och sist men inte minst har vi firat Elias som nu mera är 2 år gammal! Däremellan har det blivit en hel del VAB men även promenader, lek, bus, middagar och över jul fick jag träffa Zandra som var hemma på besök från Nya Zeeland! Jag älskar min familj och mina vänner. Nu vill jag bara få ordning på mitt arbetsliv! :)

 

To be continued...