Allt började med att vattnet gick kl 08.30 på onsdag morgon 12/2. Eftersom jag inte hade några värkar visste jag inte om jag borde åka till Sahlgrenska Universitetssjukhuset (Östra) för kontroll eller åka på mötet med min barnmorska som vi hade inbokat kl 11 samma dag. Men efter samtal både med förlossningen och med MVC fick jag rådet att åka till Antenatalavdelningen på Östra så jag ringde hem Simon från jobbet och vi åkte dit. Kl 13 blev det konstaterat att mitt vatten gått. Efter det fick jag sätta mig i en stol med CTG. Jag skulle trycka på en knapp så fort jag kände bebisen röra sig. Det kände jag lite då och då, men fortfarande inga värkar. Efter mätningen tittade barnmorskan på kurvorna på pappret och frågade om jag inte kände när den visade att jag hade sammandragningar? Jo det kändes ju, men inte mer än vad jag känt den senaste månaden. Hon sa i alla fall att bebisen mår bättebra och hon tyckte jag hade en fin mage. Eftersom jag inte hade några värkar fick vi åka hem igen. Jag skulle komma tillbaka för kontroll varje dag och hade förlossningen inte dragit igång på den tredje dagen (lördag morgon) skulle jag bli igångsatt. Jag skulle även kolla min feber morgon och kväll, om den översteg 37,9 grader skulle jag höra av mig för då kunde det tyda på infektion. Det kändes ganska vemodigt när vi gick ut från Östra. Segt att åka hem igen. Jobbigt att inte veta hur lång tid det nu kunde ta och veta att jag kanske måste bli igångsatt. Vi gjorde några ärenden och sen åkte vi hem.

Väl hemma funderade jag på om jag skulle vila eller gå upp och ned för trappan för att få igång värkarna. Jag började känna lite mer men slog ändå bort tanken för att inte bli besviken. Det var så svårt att avgöra om det var på riktigt eller ej. Skulle det dra igång nu eller dröja ännu mer? Jag bestämde mig för att baka en kaka som jag ändå hade tänkt baka den dagen. Jag höll på att förbereda och fylla frysen med lite gott inför Mini-Ceders ankomst och hade egentligen två kakor till jag tänkt baka. Som den ”avslutare” jag är ville jag få det gjort. Så jag började baka ”Frasiga Kolagömmor” men mitt i bakandet blev värkarna allt kraftigare. Kl 19 började Simon klocka värkarna och de kom allt tätare och tätare. Jag fick hela tiden pausa i mitt bakande. Jag hängde över köksbänken och andades. Kan säga att jag aldrig fyllt 18 formar med smet så långsamt som jag gjorde då haha! Det var ca 3-4 min mellan värkarna. Jag började inse att vi nog behövde ringa förlossningen nu. Kl 20.12, efter att jag fått ut kakorna ur ugnen, ringde jag förlossningen. Jag var nr 1 i kön men det tog ganska lång tid innan någon svarade så jag fick ta flera värkar i telefon. Till slut kom jag fram och kvinnan jag pratade med frågade hur länge jag haft värkar, hur täta de var osv. Hon frågade om jag ville stanna hemma längre eller om jag ville åka in. Jag sa att jag ville åka in (och tur var väl det!) Innan vi gick ut till bilen hann jag få in kakorna i frysen, Simon hann se klart ishockey-matchen och vi hann plocka undan i köket. Gött.

När vi skulle ta oss ut fick jag värk på värk. Simon gick i förväg och körde ut bilen ur garaget. När jag satte mig i framsätet på bilen trodde jag att jag skulle kräkas. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag trodde för en stund att jag inte skulle kunna åka bil och att vi kulle behöva ringa efter ambulans. Simon packade då om bilen så jag kunde vara i baksätet. När jag fick en värk stod jag på knäna och höll mig i nackstödet. Det var riktigt jobbigt! Tur att vi bara har ca 15 minuters bilfärd till Östra. Mellan värkarna kunde jag sitta ned. Kl 21.01 smsade jag från bilen till familj och vänner att vi var på väg in till Östra.     

Simon släppte av mig vid entrén till förlossningen och så stod jag där och andades medan han parkerade bilen. Vi fick en parkeringsplats alldeles nära entrén! Jag ringde på en klocka och ytterdörren öppnades. Sen ringde vi på nästa dörr men det dröjde jättelänge innan det kom någon. Vi fick stå där och vänta. Där stod också en kvinna som skulle in och hälsa på sitt nyfödda barnbarn. Hon pratade på om sitt barnbarn och jag försökte vara så trevlig som jag bara kunde men jag orkade inte riktigt prata just då… Till slut öppnades dörren och en nyförlöst kvinna som skulle upp till BB rullades ut på en säng. Då såg en sköterska mig och hon sa ”det ser ut som att du vill komma in”. ”Öhh ja!” Vi gick in i korridoren men fortfarande var det ingen som mötte oss och visade oss vart vi skulle. Vi stod där som två fån och undrade om man skulle anmäla sig någon stans. Till slut visade en sköterska oss in på ett ledigt rum. När vi gick in i rummet minns jag att jag tänkte ”det är alltså här jag kommer föda vårt barn”. Det kändes så overkligt. Klockan var då 21.30. Jag lutade mig mot en bänk och andades. En barnmorska (primärjour) kom in och introducerade oss och frågade hur jag mådde. Sen kom den barnmorska som skulle vara med genom vår förlossning. Hon började med att sätta CTG på mig. Det var verkligen jättejobbigt för jag var tvungen att vara så still som möjligt för att apparaten skulle uppfatta barnets hjärtljud men jag ville helst röra på mig för då gjorde det inte lika ont. Jag kunde verkligen inte vara still. Vi fick börja om mätningarna flera gånger. Till slut hade jag lyckats uthärda de 20 minuter som krävdes. Barnets hjärta slog 125 slag/minut och lät helt normalt. Min puls låg på 84 slag/minut. Barnmorskan kollade även mitt blodtryck som låg på 130/80. Nästa bedrift var att lyckas ligga still när hon skulle kolla hur öppen jag var. Kl 22.41 konstaterades att jag var öppen 7 cm. Bebisens huvud var väl nedträngt i bäckenhålan. Då insåg jag att jag hade tagit ganska mycket av öppningsfasen hemma!

Nu hade jag så ont att jag ville börja med lustgas, klockan var då 22.54. Jag fick även ett gåbord att stå vid, det kändes väldigt bra. Jag fick vatten, saft och nyponsoppa som jag drack med sugrör och Simon matade mig med klementinklyftor. Barnmorskan sa att datasystemet tyvärr ligger nere för stunden så hon kan inte komma åt min journal. Vi går då igenom det mesta muntligt och hon läser mitt förlossningsbrev noggrant. Jag märker verkligen att hon lyssnar på det jag skrivit och det känns jättebra! Hon är mycket uppmuntrande och stöttande och vi får en bra kommunikation precis som jag hoppats på.

Allting fortsätter i bra tempo. Värkarna blir starkare och starkare. Då och då kollar barnmorskan bebisens hjärtljud. Allt låter bra. Vid midnatt är jag fullvidgad. Det känns jättebra att det går så fort. Jag byter ställning till knäståendes i sängen, lutandes mot huvudgaveln som fällts upp. Mitt mål är att vara så upprätt som möjligt hela tiden för jag har läst att det är mycket bättre än liggandes. Men barnmorskan säger att även om hon vet att jag vill vara så upprätt som möjligt skulle hon gärna vilja ha mig liggandes på rygg när det närmar sig att huvudet ska ut. Då får hon bättre koll och kan hjälpa till så att risken att jag spricker minskar. Att spricka är en av de saker jag är rädd för. Det känns helt okej att hon vill att jag skall ligga ned. Värkarna blir mer och mer intensiva och sakta men säkert kommer krystvärkarna igång. Oj vilken känsla! Vilken kraft! Helt galet! Det går inte att ta miste på vad det handlar om. Har aldrig känt något så starkt i kroppen. Jag fortsätter mitt ”mantra” som jag tänkt under alla värkar: ”fokusera på kraften nedåt!” Jag vill verkligen tänka på värkarna som en positiv kraft och inte på någonting som gör ont och är jobbigt. Jag tycker att det fungerar. Kl 00.30 börjar jag krysta, fortfarande knäståendes i sängen. Kl 01.20 får jag lägga mig ned på rygg och fortsätta krysta. Det har gått så långt att barnmorskan kan se barnets huvud och hon berättar att bebisen är mörkhårig. Kl 01.45 får jag prova ”norska knuten”. Barnmorskan och jag håller i var sin ände av ett lakan och när jag får en värk drar vi åt var sitt håll. Det skall tydligen ge extra kraft och hjälpa till att krysta fram barnet. Men det fungerar inte så bra. Krystvärkarna blir svagare. Kl 02 står jag åter på knä i sängen. Det går allt längre tid mellan värkarna. Krystvärkarna försvinner. Just då känns det väldigt jobbigt. Jag tänker att nu kommer jag antingen få värkstimulerande dropp, eller så blir det sugklocka eller ännu värre kejsarsnitt! Jag vill inget av det. Det känns så surt att krystvärkarna försvinner när det var så nära! Kl 02.20 står jag åter på golvet vid gåbordet, krystvärkarna är helt borta. Det märks att värkarna ändå blir lite kraftigare ju mer upprätt jag är. Jag står så ett bra tag och får värkar då och då. Vi hinner prata en hel del med barnmorskan och det visar sig att vi har gemensamma bekanta! Så plötsligt får vi massor att prata om och tiden går ganska fort. Det var riktigt trevligt.

Kl 03.15 ligger jag i sängen och vilar lite. Jag känner mig väldigt hungrig. Simon ger mig äppelklyftor. Kl 03.57 får jag värkstimulerande dropp. Jag som hatar nålar tyckte det gjorde ont att få nålen in i handen. Dessutom funkade det inte vid första försöket utan barnmorskan fick sticka mig igen. Samtidigt kändes det ändå på något konstigt sätt lite bra att jag fick prova på det jag absolut inte ville. Det var första gången i mitt liv jag fick dropp så nu vet jag hur det känns!

Kl 04.15 står jag på knä i sängen igen. Jag känner att värkarna åter blir starkare. De ökar på droppet steg för steg och sakta men säkert kommer krystvärkarna tillbaka. Kl 05.00 är det så starkt att jag får lägga mig ned. Vad jag minns så är det två barnmorskor där nu. Då inser jag att det är nära. Simon är ett fantastiskt stöd, han håller min hand och viskar motiverande ord i mitt öra. Jag krystar och krystar och vi provar ”norska knuten” igen. Mitt i alla värkar tänker jag att ”detta var faktiskt inte så farligt”! Visst gör det ofantligt ont, men det är ändå uthärdligt. Jag är på väg att säga min tanke högt men hejdar mig, man ska aldrig säga sådant högt för då blir det tvärtom värre. Värre blir det ändå. Nu ska barnets huvud ut och det gör helt galet ont! Det svider och bränner och plötsligt säger barnmorskan till mig ”kom ihåg nu vad jag sa tidigare, det kan bli så att du inte får krysta vid vissa tillfällen och då vill jag att du bara andas”. Hjälp! Hur ska jag lyckas stå emot den enorma kraften i krystvärkarna?! Jag krystar så mycket jag orkar och sköterskorna uppmuntrar och berömmer. Men plötsligt skriker de ”stopp, håll emot, håll emot”!! Jag blir nästan lite rädd pga deras reaktion. Är det mest för min skull eller för barnets skulle som jag måste hålla emot? Det känns fruktansvärt att inte få krysta när allt jag vill bara är att få släppa efter och få det överstökat. Jag andas intensivt. Lustgasen hjälper inte så mycket just nu utan det gäller bara att fokusera på att krysta när jag ska krysta och andas när jag ska andas. Någon stans mitt i allt märker jag att det nu är tre sköterskor i rummet. Jag blir lite orolig att någonting är fel när det är så många där, men det visar sig att en av dem är barnsköterska så hon är där enbart för barnets skull efter att det kommit ut. Jag märker också att Simon gråter där han står bredvid mig. Det gör mig också orolig. Gråter han för att det är något hemskt som händer eller är det lyckotårar? Efteråt fick jag veta att det var det sistnämnda.

Denna period när jag både krystar och tvingas hålla emot känns väldigt lång. Smärtan är nästan olidlig. Det är bara att stå ut. Men jag ger inte upp, jag känner att mitt positiva tänkande fortfarande fungerar. Jag minns inte själv när bebisens huvud kom ut men Simon har berättat att det kom ut och sedan dröjde det någon krystvärk till innan resten av kroppen kom ut. Jag minns känslan när kroppen kom ut. Den var så lättande och häftig! Plötsligt bara släppte allt tryck. Klockan var då 05.36. I samma stund avslutade de droppet på mig. Barnmorskan berättar att det blev en pojke! Han föddes i framstupa kronbjudning. De lägger upp honom på mitt bröst och den känslan, precis den stunden, när han läggs där är obeskrivlig. Då kunde jag för första gången förstå varför man glömmer förlossningssmärtan och lätt kan tänka sig att gå igenom det igen bara för att få uppleva just den stunden igen. Det var magiskt att ligga där med en varm och alldeles nyfödd bebis i famnen. Han började skrika intensivt och skrek, vad jag upplevde det som, väldigt länge. På en liten whiteboard-tavla hade någon skrivit mitt och Simons namn.

Jag låg där och njöt av att ha bebisen på mitt bröst. Han var så mjuk och varm. Jag kände på honom och han kändes nästan lite väl mjuk och kletig. Jag lyfte på den varma handduken de lagt över oss och det visade sig att han hade bajsat haha! Det svarta becket, som är det första bajs som kommer ut, var nedkletat överallt! Sköterskorna försökte torka honom ren men det satt så hårt så de fick ta och tvätta av honom i handfatet. Det kändes väldigt komiskt. Det första som händer är att han bajsar på mig haha!