Fast det började med att jag inte höll på att komma dit över huvud taget.

E45:an, som man tar om man ska norrut till Lilla Edet, är ett enda stort byggprojekt just nu.

När jag körde till Trollhättan förra fredagen fanns två infarter till Lilla Edet.

När jag kom åkandes där igår tänkte jag att jag tar infarten som kommer lite längre fram för den är jag mer säker på hur den går. Jag körde alltså förbi första infarten. Men när jag kör längre fram visar det sig att andra infarten är helt borta! Nu var där färdigt och asfalterat, vägen gick bara rakt fram och det fanns ingen chans att svänga vänster in i Lilla Edet. I ren chock fick jag fortsätta rakt fram och tänkte att i värsta fall får jag väl vända i en rondell uppe i Trolhättan. Fast det hade känts så sjukt onödigt. Bilarna bakom mig låg så tätt så det var svårt att lyckas stanna och vända. Till slut lyckades jag svänga av höger in på en liten grusväg där jag stannade och ringde Alexandra för att rapportera läget. Jag kunde fortfarande inte bara vända och köra tillbaka eftersom det var vägarbeten över allt. Jag fortsatte norrut ett tag till med en irriterande bil bakom mig som säkert undrade varför jag inte bara gasade på och körde frammåt. Till sist tog jag mod till mig och bara tvärvände. Bilen bakom mig lyckades svänga förbi mig medan jag så snabbt jag kunde vände om mellan vägkonerna innan mötande trafik hann ifatt mig. Haha vilken röra!

Efter min onödiga tripp några kilometer åt fel håll kom jag äntligen fram till Alexandra och möttes av levande ljus i trappan.