Vem är han lik?
Det känns som att den vanligaste frågan som ställs när det handlar om bebisar är "Vem är han/hon lik?" Det är märkligt det där. Vet inte hur många gånger jag fått den frågan och jag vet inte varför det är så intressant att veta?
Ja vem är han lik? Sig själv mest kanske ;) Nä men jag ser nog både Simon och mig i honom men jag ser också likheter med ett kusinbarn på mammas sida och ett kusinbarn på pappas sida.
Här är två bilder på mig som liten och två bilder på Elias. Vad tycker ni?
Nog är han lik mig alltid, men mest beror det nog på att vi båda är mörkhåriga. Hans ögon är inte helt bruna än, utan fortfarande mörkt blå-grå-bruna, men vi får väl se vilken färg som kommer dominera till slut.
TACK!
Idag när Elias blir 1 månad gammal vill jag passa på att å Elias vägnar tacka så otroligt mycket för allt fint han fått, både i samband med hans födelse och allt det han fick redan innan han blivit född! Stort tack för allt! Redan på BB fick han de första gåvorna, men det har varit minst lika roligt att höra posten dimpa ned genom brevlådan och finna ett paket på hallmattan! :) Vill även passa på att tacka för alla fina hälsningar uttryckta i vykort, sms, mail, instagram och facebook!
Elias i ett av plaggen ovan som han fått av gammelmoster.
Dessa söta sockar kom på posten som Elias gammelmoster stickat!
Mitt kusinbarn har virkat denna söta filt/överkast!
Den här gulliga dräkten med tillhörande mössa fick Elias av sin gammelmorfar!
Trötta föräldrar som öppnar presenter på BB. Elias fick genast sällskap av många gosedjur i baljan ;)
Besök på BB.
Bilden på mig och Simon nedan är första bilden på oss som nyblivna föräldrar, bara ca 14 timmar efter att Elias föddes, trötta men lyckliga!
Elias drygt 1 dygn gammal!
Vill även passa på att tacka för alla som besökt oss här hemma, Elias har fått mysa i många famnar! :)
Elias och hans 1 månad och 4 dagar äldre kompis Lewi! Världens sötaste ungar!
Elias 1 månad!
Elias Simon Johan Ceder 2014-02-13
Idag blir Elias 1 månad gammal! Kan knappt fatta det! För exakt 4 veckor sedan fick jag den här guldklimpen lagd på mitt bröst. Det var en obeskrivlig känsla som jag hoppas att jag aldrig glömmer!
Dagen till ära har han gett mig en av de bästa nätterna hittills! Jag fick sova 4 timmar i sträck vilket inte hänt sedan han föddes! Han har dessutom för första gången fått på sig kläder i stl 56 (förutom overallen vi redan provat). Många plagg i stl 56 är fortfarande för stora men dessa passar minsann, tror att Newbie är lite små i storlekarna.
Mycket har hänt den här första månaden av Elias liv. Han fäster nu blicken och har börjat se t.ex. mobilen som hänger över skötbordet. Han ler då och då, även om jag tror att det mesta fortfarande är på reflex och inte medvetet. Han är väldigt stark och stadig i nacken och håller gärna upp huvudet när man håller honom upprätt. Han gillar inte att bli blöt eller att få blöjan bytt utan trivs bäst i någons famn. Men i babyskyddet och i barnvagnen trivs han bra och somnar oftast när vi åker bil eller är ute och går. Han äter väldigt mycket och ökar stabilt i vikt. Han sover bra i sin vagga på nätterna och vaknar 1-3 ggr. Men ibland har han svårt att somna om och då sover han bäst i min och Simons säng.
Igår fick jag äntligen skickat in blanketten om val av namn till Skatteverket, så snart är hans namn registrerade och officiella. Som ni ser heter han Elias Simon Johan.
*Elias var Simons förslag och det har vi valt bara för att det är fint. Nu i efterhand har det visat sig att min morbrors svärfar hette Elias och ett av mina kusinbarn heter Elias i andranamn, sammanträffande!
*Simon valde vi dels så klart efter hans pappa, men också för att både min morfar och min gammelfarfar hette Simon i andranamn.
*Johan valde vi för att det namnet har burits av flera släktingar. Min gammelfarfar hette det i förnamn. Min gammelfarfars svärfar hette det i andranamn. Min gammelfarfars svärfar var förlovad med Emilia Ceder (vilken från vi tog namnet Ceder) och hennes far hette också Johan i andranamn. Han hette dessutom Carl i förnamn och "min" Simon heter också Karl, fast med K. Emilias far hette alltså Carl Johan Ceder och jag har en kusin som heter Karl-Johan. Namnet Johan finns också på flera ställen i Simons släkt. Jag tycker det är roligt med alla dessa namn och att de får gå igen i yngre generationer.
Galet vilken skillnad det blivit på bara 1 månad! Vår gullunge!
De senaste timmarna
Igår besökte jag och Elias Tårtdecor. Nu har Elias fått se var jag jobbar och mina kollegor har fått se Elias! Det var trevligt! Tänk att Elias nu väger nästan lika mycket som 9 paket sockerpasta! ;)
Han fick bl.a. en jättegullig och mjuk gosedjurskanin som är nästan lika stor som han själv! :)
På kvällen kom Alexandra & David på besök!
Idag har vi varit på hörselscreening på Östra sjukhuset. Det var en speciell känsla att gå in där igen. Att passera cafét där alla nyblivna mammor och pappor mötte upp sina nära och kära för att gratulera och titta på de nyfödda. Det var bebisar i baljor här och där. Tänk att det bara var ca 4 veckor sedan jag själv var där!
Nu har jag bytt till en storlek större på Elias overall, från 50 till 56. Trodde den skulle kännas mycket större men det var den faktiskt inte. Han kan fortfarande ha den i storlek 50 men det började bli lite väl tight att få i benen.
Den här nya overallen i storlek 56 från Newbie är så bra för den kan man öppna upp hela vägen med två dragkedjor.
Efter hörselscreeningen och ytterligare ett antal amningar kom vi äntligen ut på en promenad. Men det var nätt och jämt att vi hann innan solen gick ned. Det har varit så fint nu flera dagar men jag har inte kommit ut. Idag gick jag till ett nytt ställe där jag inte varit förut. Det finns så otroligt många motionsslingor och vägar man kan gå här i området, jag vill bara ut och upptäcka!
I rabatterna har krokusen och snödropparna slagit ut. Det är bara mitten på mars och det känns som vår ute!
En helt ny värld
Idag är det exakt 1 månad sedan Elias var beräknad att födas, vilket innebär att det bara är tre dagar kvar tills han blir 1 månad gammal. Hjälp vad tiden går! Idag har vi varit på BVC. Nu väger han 4380 gr och är 55 cm lång!
Jag kände mig glad och på bra humör när jag körde hem. Det gick upp för mig vilken märklig bubbla jag egentligen befinner mig i. En helt ny värld har öppnats. Barn efter barn och mamma efter mamma (förvisso några pappor också) strömmade in där jag satt i väntrummet på BVC och ammade. Alla i samma typ av situation. Plötsligt är det så lätt att bara börja prata med någon jag aldrig tidigare träffat, det är bara att lägga någon kommentar som tex. "åh vilken liten sötis", eller "hur gammal är din lille pojk då?", eller "vad heter hon?" En mamma började samtalet med mig genom att fråga om jag ville ha en kudde som stöd när jag ammade. "Jag minns hur det var" sa hon. Hennes pojk var något äldre. Ännu roligare var att idag kom det in en mamma jag känner sedan tidigare med två av hennes tre barn. Det var jätteroligt att se dem igen! Så kul att hon kom just när jag var där. Det är fortfarande så många jag inte träffat sedan Elias fötts. Det är många jag saknar. Framför allt längtar jag väldigt mycket till kyrkan nu och alla härliga människor där! Men för Elias skulle bör jag nog vänta lite till innan vi åker dit. I så stora folkmassor finns det stor risk att någon är förkyld eller småsjuk. Likaså är jag väldigt sugen på att börja gå på Öppna Förskolan och liknande, men det får nog också vänta ett tag till. Där finns barn upp i förskoleåldern. I så fall är Babycafé ett bättre alternativ, det är bara för barn upp till 1 års ålder. Ja, jag är väl helt enkelt lite försocial för att bara gå hemma ;)
Men tillbaks till mina tankar om denna bubbla. Det är en härlig bubbla! Jag gillar det! Nu får jag en inblick i vad föräldralediga gör på dagarna. Det är fullt upp med att amma, hämta äldre syskon på förskolan, tvätta, handla osv osv. Visst det är fullt upp och nog kan man tröttna på det, men det är en väldigt speciell tid i livet. Kort är den också. Största delen av livet består ändå av jobb. Därför bör man passa på att njuta extra av denna lite märkliga tid i livet för den lär gå väldigt fort. Jag trivs där jag är just nu. Fokus ligger på att ta hand om mitt barn och se till att han växer. Där emellan har jag tid att umgås med vänner och familj dagtid som jag aldrig kunnat tidigare. Att kunna umgås med andra som också är hemma. Hur bra är inte det? :)
Bärselen - En väldigt bra uppfinning när armarna behöver avlastning!
Vår bärsele är en
BabyBjörn Miracle som vi köpte på
Ullared i höstas. Hittills är vi jättenöjda!
Lazy day
Idag är en solig och fin söndag, det känns som vår ute och vi har haft besök av min kusin och hans fru från Jönköpings-trakten!
Premiär i babygymet
Igår kväll gjorde Elias premiär i babygymet! Visserligen sov han bara...
Att ligga på mage är en stor favorit. Han blir alltid lugn och somnar eller bara ligger tyst och tittar när han ligger på mage. Han får ju inte lämnas obevakad på mage förrän han lärt sig att rulla runt, men jag tror han kommer älska att sova på mage på natten sen när han får.
Idag fick han ligga i babygymet igen och då var han vaken. Han är för liten ännu för att uppskatta figurerna och förstå vad det handlar om, men det är ändå en mysig och skön plats att lägga honom på. Vi har ingen mjuklift och än är han för liten för babysittern, så man får hitta lite bra platser att lägga honom på som t.ex. hörnsoffan, korgen till barnvagnen eller lekmattan som vi lagt ut här på nedervåningen för tillfället.
Vår söta, söta unge!
Men som sagt, än fyller inte babygymet sin funktion. Nu är det mest bara mysigt att ligga där och gosa med snuttehunden och suga på nappen ;)
Mysiga dagar
Elias och jag har haft några otroligt mysiga dagar nu med mycket umgänge och gos.
I onsdags kväll gick vi promenad till våra grannar Emma & Tobbe. De bjöd oss på våfflor och vi bjöd dem på bebismys ;)
Emma hade virkat ett gosedjur till Elias, helt fantastiskt! Det är sådant där som jag inte behärskar för fem öre... Tack så mycket!
Ska bli kul i sommar då deras lille bebis tittar ut och Elias får en ny vän att leka med!
I torsdags åkte jag och Elias ut till Marstrand och umgicks med Miriam och Lewi! Det är verkligen så roligt att ha en vän med barn i samma ålder, att ha någon att prata om allt med och dela erfarenheter! Det blev en dag med barnvagnspromenad samt ammande och tröstande om vart annat ;)
Vilken lyx att få gå barnvagnspromenad på västkustens sommar-metropol!
Alltså en sådan här syn gör att man smälter! Våra ljuvliga små pojkar! <3
Igår var Elias mormor och morfar här och på kvällen fick vi besök av Linda & Emanuel! Riktigt mysigt! Nu har Elias träffat alla mina "gamla" vänner som jag hängt ihop med sen högstadiet.
Och umgänget fortsätter. Ikväll får vi besök av Hanna som inte träffat Elias ännu. Lewi kommer också! Så får vi se vilket bidrag som vinner melodifestivalen i år. Imorgon får vi besök av min kusin från Jönköpings-trakten!
Ha en fin helg allihop!
Familjefoto
Förra veckan när vi hade familjen Skogström på besök försökte vi få till ett familjefoto. Men det är inte lätt att få till en bra bild med en liten bebis och i ganska dåligt ljus. Hanna tog drygt 30 bilder och av dem blev det bara två bra bilder där ingen av oss är suddig eller tittar åt ett annat håll haha! ;) Vi hade även en gullig 3-åring som ville vara med på bild så vi fick prova på att känna oss som en två-barns familj för någon sekund hihi :)
Här följer våra försök till en bild hehe:
2 veckor och 5 dagar
Igår körde jag bil med Elias för första gången. Hade inte kört bil sedan 29 januari och med en bebis i baksätet kändes det nästan som om jag körde bil för första gången! Vi var på BVC.
Nu vägde han 4030 gram (3606 gr när han föddes) och var 54 cm lång (51 cm när han föddes)! Galet vad han växer! Nästa vecka blir han 1 månad gammal!! Jag tycker det går för fort även om det givetvis är skönt att veta att han växer som han ska.
På dessa 2 veckor och 5 dagar har han ändrat sig ganska mycket tycker jag. Det är väldigt varierat hur han äter och sover. Vi har ju en i huvudsak trött kille som i början somnade istället för att äta. Nu känns det som att han äter mest hela tiden ;) På Östra fick vi tips om att det finns sömn- och matperioder. Det finns två stycken sådana perioder per dygn och man kan försöka styra dem så att sömnperioden t.ex. infaller under natten (önskvärt). Det fungerade till en början, vi höll Elias vaken på morgonen och kvällen så att han sov mitt på dagen och på natten. Då vaknade han bara en, max två, gånger på natten för att äta. Men sedan i onsdags har något förändrats och nu äter han åter igen var tredje timme på natten. Jag sover ca 2 timmar åt gången så jag känner mig väldigt trött. Jag är givetvis medveten om att så här små bebisar inte har några rutiner ännu och att allt kan ändra sig flera gånger om. Barnmorskan på BVC igår tyckte att vi kan testa några dagar nu att strunta i dessa sömn- och matperioder eftersom de ändå inte verkar fungera just nu. Det känns väldigt skönt tycker vi för man blir ju otroligt låst morgon och kväll när det enda man kan göra är att sitta och försöka hålla Elias vaken! Jag kände till slut att så här kan det väl inte vara? Man kommer ju aldrig kunna hitta på någonting. Hur gör ni andra som har bebisar?
Sedan igår låter vi Elias istället styra helt. Han får somna när han vill. Svårt att dra någon slutsats efter en natt men jag tycker att han dagtid är vaken respektive sover ungefär så som vi vill utan att vi styr honom till det. Han var vaken en stund i förmiddags och nu sover han här i bärselen på min mage (idag vill han inte ligga för sig själv ens 1 minut!) Hoppas han vill vara vaken en stund ikväll så får vi se hur natten blir. Natten som gick nu vaknade han var tredje timme. Varje vaken stund kan pågå i en timme för det blir att jag ammar, går upp för att byta blöja och ammar igen för att få honom att somna om. Och så håller det på. Så hinner jag sova knappt två timmar innan det börjar om. Men man får trösta sig med att det förmodligen blir bättre ;) Ju äldre han blir desto mer rutin kommer han få och antagligen kommer han inte äta lika ofta på natten.
Nej nog med text och information! Under den tid som Elias funnits hos oss har jag tagit en hel del foton och jag måste bara få visa er några av mina favoritbilder på honom:
Elias gillar att titta med ett öga, vår lilla sötunge!
Han sover ofta med armarna över huvudet, precis som sin far! ;)
Elias är väldigt stark i nacken och sträcker gärna upp sig när han hänger över axeln eller när han ligger i knät och vi håller i hans händer. Han är även en mästare på att göra alla möjliga roliga och söt-fula grimaser haha! Ibland skrattar vi högt för han ser så rolig ut! ;) Vår lilla skrutt <3
Hemma utan pappa
Idag var det första dagen hemma utan pappa. Simon började jobba idag igen efter sina 10 tillfälliga föräldradagar som alla pappor har rätt till första tiden hemma efter förlossningen. Det kändes konstigt att inte ha honom i närheten när vi nu umgåtts dygnet runt i 2 veckor och Simon tyckte inte det var så kul att gå till jobbet i morse och behöva lämna oss. Fyra armar är bättre än två. Men det har gått bra idag. Elias skötte sig väldigt bra i morse som tur var så jag kunde lägga ned honom medan jag gjorde frukost och gjorde mig iordning.
Sedan fick vi besök av mina två vänner Therese och Lotten som var väldigt spända på att få träffa Elias! De gosade med Elias och hjälpte gärna till med det ena och det andra ;) Så dagen har gått fort och dessutom var Simon hemma redan strax efter kl 15, så vi har inte känt oss ensamma alls idag som tur är! :)
Elias gjorde tummen upp och tyckte det var riktigt kul att träffa dessa galna tanter! ;)
Vad hände sen?
Nu vet ni hur det gick till när Elias kom till världen. Men vad hände sen? Hur utvecklas han?
Elias vägde 3606 gr när han föddes. Dagen efter, på fredagen 14/2, vägde han 3360 gr. Det är ju väldigt vanligt att barn går ner i vikt i början men på lördagen vägde han 3280 gr, bara 40 gr ifrån 10%-gränsen som han inte fick gå under. Dessutom upptäckte de att han hade lite gulsot. Det var aldrig så farligt att han behövde behandlas med solljus, men gulsoten gjorde honom så trött så han inte orkade äta tillräckligt och det gjorde ju att han gick ned i vikt. Att gå ned i vikt är ju som sagt mycket vanligt, men det i kombination med gulsoten gjorde att de rekommenderade att vi stannade en natt extra. Amningen fungerade bra, problemet var att han hela tiden somnade. Så det blev fokus på att bara mata, mata, mata och mata!
På söndagen hade han gått upp lite grand till 3290 gr och gulvärdet hade sjunkit så då fick vi äntligen åka hem! :) Det var så skönt att få lämna BB! Det var en väldigt speciell upplevelse att vara på BB tycker jag. På ett sätt var det lite mysigt att befinna sig i en bubbla isolerad från yttre världen. Man gick runt där bland alla andra mammor som alla hade ont och hade upplevt ungefär samma sak. Bebisar i baljor här och där. På lördagkvällen satt vi i sällskapsrummet och tittade på melodifestivalen tillsammans. Det var framför allt en mamma som vi fick extra bra kontakt med. Vi åt frukost tillsammans länge dagen efter. Men på ett sätt ville vi bara där ifrån. Vi ville hem till vår egen säng, våra egna rutiner. Slippa att känna sig bevakad hela tiden och få hundra olika tips om hur man bäst gör från alla olika barnmorskor. Vissa barnmorskor var hur gulliga och snälla som helst och det var riktigt trevligt att prata med dem. Andra var mindre trevliga och ville inte alls lyssna på hur vi kände...
Vårt rum på BB.
Maten var sisådär. Vissa rätter var jättegoda, andra ville jag inte ens ha så då fick Simon min bricka så åt jag hans medtagna lunchlåda. En gång gick Simon och köpte hamburgare till oss :) Den sista måltiden vi åt där var köttgryta, supergott! Det var efterrätt till varje måltid men det var bara en av efterrätterna jag ville ha och det var när det var ett päron haha.
Nej det var ofantligt skönt när vi för första gången fick ta på Elias hans overall, packa ned honom i babyskyddet och gå ut från sjukhuset!!
På tisdagen 18/2 var vi på återbesök på Storken på Östra och då vägde Elias 3480 gr! Han hade alltså gått upp 190 gr på bara två dagar! Det var en sådan lättnad att få veta att han fick i sig det han skulle! Sköterskan där tyckte inte längre att vi skulle bry oss om gulsotet utan det var så lågt nu och det försvinner sakta men säkert med tiden. Skönt! Hon sa också att vi inte längre behövde amma var tredje timme på natten, men det fick helst inte gå mer än 5 timmar. Så skönt att höra! Skönt att slippa väcka honom utan låta honom vakna när han själv är hungrig.
I fredags 21/2, när Elias var 1 vecka och 1 dag gammal, var vi på vårt första möte på BVC. Han vägde då 3595 gr så han var nästan redan uppe i sin födelsevikt! Han hade växt 1,5 cm och var nu 52,5 cm lång och huvudomfånget hade ökat med 1 cm och var nu 36 cm.
I tisdags var vi på BVC igen och nu vägde han 3720 gr! Han hade alltså gått över sin födelsevikt! Nu tyckte barnmorskan att vi inte alls behöver väcka Elias för att äta, han behöver inte äta var tredje timme på dagen heller utan vi ska låta honom helt styra. Jätteskönt! Men hittills säger han ändå till själv ungefär var tredje timme på dagen så det är inga problem. Han har koll på när han är hungrig. På natten vaknar han ungefär 1 gång och vill äta. Men vi får väl se hur länge det fortsätter så. Än så länge kan allt ändras. En bebis har inga direkta fasta rutiner ;) Han sover gott i sin vagga om natten, förutom just i natt då han inte ville somna om efter amningen så då fick han sova hos mig ;) Men det känns bra att han sover i sin vagga annars så att jag och Simon får bra sömn i vår egen säng de timmar vi lyckas sova.
Idag är Elias två veckor gammal. Usch vad tiden går fort! Än så länge sker ingen större utveckling mer än att han växer. Jag ser redan stor skillnad i hans ansikte när jag jämför och tittar på bilder från BB. Hemskt att det går så fort! Det blir många "för första gången" nu så här i början. I fredags fick han börja med napp för första gången och vi la honom på mage för första gången. Han är väldigt stark i nacken och sträcker ofta upp huvudet när vi lägger honom på axeln. Men än så länge har han inte riktigt fattat grejen med att ligga på mage, vår lille skrutt.
Nappen blev i alla fall en succé som han fick för första gången hemma hos mormor och morfar. Han älskar att suga på sina händer, gosedjuren eller ärmarna på sina kläder ;)
Fika hos mormor och morfar.
Igår provade vi bärselen för första gången! En väldigt bra lösning när Elias absolut inte vill ligga för sig själv. Oftast kan vi lägga honom i hörnsoffan eller i korgen till vagnen, men igår var en sådan dag då han ville vara nära heeeela tiden. Tror jag ammade en gång i timmen hela dagen! Tack och lov för bärselen! :)
Ja nu vet ni lite mer om vår lille kille och hur han utvecklats hittills. Mer lär det bli!
Min förlossningsberättelse
Nu tar vi det från början.
Igår hann jag äntligen skriva ned min förlossningsberättelse som jag nu tänkte dela med mig av. Men jag tar inte med riktigt allt här, det skulle bli för mycket. Det blev nämligen 5 datorskrivna A4-sidor igår.... hehe typiskt mig ;) Okej det blir visst rätt långt här också, läs om du vill! :)
Allt började med att vattnet gick kl 08.30 på onsdag morgon 12/2. Eftersom jag inte hade några värkar visste jag inte om jag borde åka till Sahlgrenska Universitetssjukhuset (Östra) för kontroll eller åka på mötet med min barnmorska som vi hade inbokat kl 11 samma dag. Men efter samtal både med förlossningen och med MVC fick jag rådet att åka till Antenatalavdelningen på Östra så jag ringde hem Simon från jobbet och vi åkte dit. Kl 13 blev det konstaterat att mitt vatten gått. Efter det fick jag sätta mig i en stol med CTG. Jag skulle trycka på en knapp så fort jag kände bebisen röra sig. Det kände jag lite då och då, men fortfarande inga värkar. Efter mätningen tittade barnmorskan på kurvorna på pappret och frågade om jag inte kände när den visade att jag hade sammandragningar? Jo det kändes ju, men inte mer än vad jag känt den senaste månaden. Hon sa i alla fall att bebisen mår bättebra och hon tyckte jag hade en fin mage. Eftersom jag inte hade några värkar fick vi åka hem igen. Jag skulle komma tillbaka för kontroll varje dag och hade förlossningen inte dragit igång på den tredje dagen (lördag morgon) skulle jag bli igångsatt. Jag skulle även kolla min feber morgon och kväll, om den översteg 37,9 grader skulle jag höra av mig för då kunde det tyda på infektion. Det kändes ganska vemodigt när vi gick ut från Östra. Segt att åka hem igen. Jobbigt att inte veta hur lång tid det nu kunde ta och veta att jag kanske måste bli igångsatt. Vi gjorde några ärenden och sen åkte vi hem.
Väl hemma funderade jag på om jag skulle vila eller gå upp och ned för trappan för att få igång värkarna. Jag började känna lite mer men slog ändå bort tanken för att inte bli besviken. Det var så svårt att avgöra om det var på riktigt eller ej. Skulle det dra igång nu eller dröja ännu mer? Jag bestämde mig för att baka en kaka som jag ändå hade tänkt baka den dagen. Jag höll på att förbereda och fylla frysen med lite gott inför Mini-Ceders ankomst och hade egentligen två kakor till jag tänkt baka. Som den ”avslutare” jag är ville jag få det gjort. Så jag började baka ”Frasiga Kolagömmor” men mitt i bakandet blev värkarna allt kraftigare. Kl 19 började Simon klocka värkarna och de kom allt tätare och tätare. Jag fick hela tiden pausa i mitt bakande. Jag hängde över köksbänken och andades. Kan säga att jag aldrig fyllt 18 formar med smet så långsamt som jag gjorde då haha! Det var ca 3-4 min mellan värkarna. Jag började inse att vi nog behövde ringa förlossningen nu. Kl 20.12, efter att jag fått ut kakorna ur ugnen, ringde jag förlossningen. Jag var nr 1 i kön men det tog ganska lång tid innan någon svarade så jag fick ta flera värkar i telefon. Till slut kom jag fram och kvinnan jag pratade med frågade hur länge jag haft värkar, hur täta de var osv. Hon frågade om jag ville stanna hemma längre eller om jag ville åka in. Jag sa att jag ville åka in (och tur var väl det!) Innan vi gick ut till bilen hann jag få in kakorna i frysen, Simon hann se klart ishockey-matchen och vi hann plocka undan i köket. Gött.
När vi skulle ta oss ut fick jag värk på värk. Simon gick i förväg och körde ut bilen ur garaget. När jag satte mig i framsätet på bilen trodde jag att jag skulle kräkas. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag trodde för en stund att jag inte skulle kunna åka bil och att vi kulle behöva ringa efter ambulans. Simon packade då om bilen så jag kunde vara i baksätet. När jag fick en värk stod jag på knäna och höll mig i nackstödet. Det var riktigt jobbigt! Tur att vi bara har ca 15 minuters bilfärd till Östra. Mellan värkarna kunde jag sitta ned. Kl 21.01 smsade jag från bilen till familj och vänner att vi var på väg in till Östra.
Simon släppte av mig vid entrén till förlossningen och så stod jag där och andades medan han parkerade bilen. Vi fick en parkeringsplats alldeles nära entrén! Jag ringde på en klocka och ytterdörren öppnades. Sen ringde vi på nästa dörr men det dröjde jättelänge innan det kom någon. Vi fick stå där och vänta. Där stod också en kvinna som skulle in och hälsa på sitt nyfödda barnbarn. Hon pratade på om sitt barnbarn och jag försökte vara så trevlig som jag bara kunde men jag orkade inte riktigt prata just då… Till slut öppnades dörren och en nyförlöst kvinna som skulle upp till BB rullades ut på en säng. Då såg en sköterska mig och hon sa ”det ser ut som att du vill komma in”. ”Öhh ja!” Vi gick in i korridoren men fortfarande var det ingen som mötte oss och visade oss vart vi skulle. Vi stod där som två fån och undrade om man skulle anmäla sig någon stans. Till slut visade en sköterska oss in på ett ledigt rum. När vi gick in i rummet minns jag att jag tänkte ”det är alltså här jag kommer föda vårt barn”. Det kändes så overkligt. Klockan var då 21.30. Jag lutade mig mot en bänk och andades. En barnmorska (primärjour) kom in och introducerade oss och frågade hur jag mådde. Sen kom den barnmorska som skulle vara med genom vår förlossning. Hon började med att sätta CTG på mig. Det var verkligen jättejobbigt för jag var tvungen att vara så still som möjligt för att apparaten skulle uppfatta barnets hjärtljud men jag ville helst röra på mig för då gjorde det inte lika ont. Jag kunde verkligen inte vara still. Vi fick börja om mätningarna flera gånger. Till slut hade jag lyckats uthärda de 20 minuter som krävdes. Barnets hjärta slog 125 slag/minut och lät helt normalt. Min puls låg på 84 slag/minut. Barnmorskan kollade även mitt blodtryck som låg på 130/80. Nästa bedrift var att lyckas ligga still när hon skulle kolla hur öppen jag var. Kl 22.41 konstaterades att jag var öppen 7 cm. Bebisens huvud var väl nedträngt i bäckenhålan. Då insåg jag att jag hade tagit ganska mycket av öppningsfasen hemma!
Nu hade jag så ont att jag ville börja med lustgas, klockan var då 22.54. Jag fick även ett gåbord att stå vid, det kändes väldigt bra. Jag fick vatten, saft och nyponsoppa som jag drack med sugrör och Simon matade mig med klementinklyftor. Barnmorskan sa att datasystemet tyvärr ligger nere för stunden så hon kan inte komma åt min journal. Vi går då igenom det mesta muntligt och hon läser mitt förlossningsbrev noggrant. Jag märker verkligen att hon lyssnar på det jag skrivit och det känns jättebra! Hon är mycket uppmuntrande och stöttande och vi får en bra kommunikation precis som jag hoppats på.
Allting fortsätter i bra tempo. Värkarna blir starkare och starkare. Då och då kollar barnmorskan bebisens hjärtljud. Allt låter bra. Vid midnatt är jag fullvidgad. Det känns jättebra att det går så fort. Jag byter ställning till knäståendes i sängen, lutandes mot huvudgaveln som fällts upp. Mitt mål är att vara så upprätt som möjligt hela tiden för jag har läst att det är mycket bättre än liggandes. Men barnmorskan säger att även om hon vet att jag vill vara så upprätt som möjligt skulle hon gärna vilja ha mig liggandes på rygg när det närmar sig att huvudet ska ut. Då får hon bättre koll och kan hjälpa till så att risken att jag spricker minskar. Att spricka är en av de saker jag är rädd för. Det känns helt okej att hon vill att jag skall ligga ned. Värkarna blir mer och mer intensiva och sakta men säkert kommer krystvärkarna igång. Oj vilken känsla! Vilken kraft! Helt galet! Det går inte att ta miste på vad det handlar om. Har aldrig känt något så starkt i kroppen. Jag fortsätter mitt ”mantra” som jag tänkt under alla värkar: ”fokusera på kraften nedåt!” Jag vill verkligen tänka på värkarna som en positiv kraft och inte på någonting som gör ont och är jobbigt. Jag tycker att det fungerar. Kl 00.30 börjar jag krysta, fortfarande knäståendes i sängen. Kl 01.20 får jag lägga mig ned på rygg och fortsätta krysta. Det har gått så långt att barnmorskan kan se barnets huvud och hon berättar att bebisen är mörkhårig. Kl 01.45 får jag prova ”norska knuten”. Barnmorskan och jag håller i var sin ände av ett lakan och när jag får en värk drar vi åt var sitt håll. Det skall tydligen ge extra kraft och hjälpa till att krysta fram barnet. Men det fungerar inte så bra. Krystvärkarna blir svagare. Kl 02 står jag åter på knä i sängen. Det går allt längre tid mellan värkarna. Krystvärkarna försvinner. Just då känns det väldigt jobbigt. Jag tänker att nu kommer jag antingen få värkstimulerande dropp, eller så blir det sugklocka eller ännu värre kejsarsnitt! Jag vill inget av det. Det känns så surt att krystvärkarna försvinner när det var så nära! Kl 02.20 står jag åter på golvet vid gåbordet, krystvärkarna är helt borta. Det märks att värkarna ändå blir lite kraftigare ju mer upprätt jag är. Jag står så ett bra tag och får värkar då och då. Vi hinner prata en hel del med barnmorskan och det visar sig att vi har gemensamma bekanta! Så plötsligt får vi massor att prata om och tiden går ganska fort. Det var riktigt trevligt.
Kl 03.15 ligger jag i sängen och vilar lite. Jag känner mig väldigt hungrig. Simon ger mig äppelklyftor. Kl 03.57 får jag värkstimulerande dropp. Jag som hatar nålar tyckte det gjorde ont att få nålen in i handen. Dessutom funkade det inte vid första försöket utan barnmorskan fick sticka mig igen. Samtidigt kändes det ändå på något konstigt sätt lite bra att jag fick prova på det jag absolut inte ville. Det var första gången i mitt liv jag fick dropp så nu vet jag hur det känns!
Kl 04.15 står jag på knä i sängen igen. Jag känner att värkarna åter blir starkare. De ökar på droppet steg för steg och sakta men säkert kommer krystvärkarna tillbaka. Kl 05.00 är det så starkt att jag får lägga mig ned. Vad jag minns så är det två barnmorskor där nu. Då inser jag att det är nära. Simon är ett fantastiskt stöd, han håller min hand och viskar motiverande ord i mitt öra. Jag krystar och krystar och vi provar ”norska knuten” igen. Mitt i alla värkar tänker jag att ”detta var faktiskt inte så farligt”! Visst gör det ofantligt ont, men det är ändå uthärdligt. Jag är på väg att säga min tanke högt men hejdar mig, man ska aldrig säga sådant högt för då blir det tvärtom värre. Värre blir det ändå. Nu ska barnets huvud ut och det gör helt galet ont! Det svider och bränner och plötsligt säger barnmorskan till mig ”kom ihåg nu vad jag sa tidigare, det kan bli så att du inte får krysta vid vissa tillfällen och då vill jag att du bara andas”. Hjälp! Hur ska jag lyckas stå emot den enorma kraften i krystvärkarna?! Jag krystar så mycket jag orkar och sköterskorna uppmuntrar och berömmer. Men plötsligt skriker de ”stopp, håll emot, håll emot”!! Jag blir nästan lite rädd pga deras reaktion. Är det mest för min skull eller för barnets skulle som jag måste hålla emot? Det känns fruktansvärt att inte få krysta när allt jag vill bara är att få släppa efter och få det överstökat. Jag andas intensivt. Lustgasen hjälper inte så mycket just nu utan det gäller bara att fokusera på att krysta när jag ska krysta och andas när jag ska andas. Någon stans mitt i allt märker jag att det nu är tre sköterskor i rummet. Jag blir lite orolig att någonting är fel när det är så många där, men det visar sig att en av dem är barnsköterska så hon är där enbart för barnets skull efter att det kommit ut. Jag märker också att Simon gråter där han står bredvid mig. Det gör mig också orolig. Gråter han för att det är något hemskt som händer eller är det lyckotårar? Efteråt fick jag veta att det var det sistnämnda.
Denna period när jag både krystar och tvingas hålla emot känns väldigt lång. Smärtan är nästan olidlig. Det är bara att stå ut. Men jag ger inte upp, jag känner att mitt positiva tänkande fortfarande fungerar. Jag minns inte själv när bebisens huvud kom ut men Simon har berättat att det kom ut och sedan dröjde det någon krystvärk till innan resten av kroppen kom ut. Jag minns känslan när kroppen kom ut. Den var så lättande och häftig! Plötsligt bara släppte allt tryck. Klockan var då 05.36. I samma stund avslutade de droppet på mig. Barnmorskan berättar att det blev en pojke! Han föddes i framstupa kronbjudning. De lägger upp honom på mitt bröst och den känslan, precis den stunden, när han läggs där är obeskrivlig. Då kunde jag för första gången förstå varför man glömmer förlossningssmärtan och lätt kan tänka sig att gå igenom det igen bara för att få uppleva just den stunden igen. Det var magiskt att ligga där med en varm och alldeles nyfödd bebis i famnen. Han började skrika intensivt och skrek, vad jag upplevde det som, väldigt länge. På en liten whiteboard-tavla hade någon skrivit mitt och Simons namn.
Kl 05.45 kommer moderkakan ut. Jag minns att det kändes enkelt. Jag tror jag krystade till en gång och sen var den ute. Jag var lite orolig att någon bit skulle sitta kvar inne i livmodern men allt kom ut, den såg hel och fin ut. Medan vår lille pojke fortfarande ligger där på mitt bröst blir jag sydd. Jag fick bara några inre bristningar. Jag trodde verkligen det skulle vara mer med tanke på hur det kändes när huvudet skulle ut men tydligen inte. Vad bra! Det gjorde väldigt ont när hon sydde eftersom man är så öm, men trots det minns jag även denna stund som ganska positiv, förmodligen pga lustgasen och pga att jag hade barnet hos mig. Kl 06.45 var jag sydd och klar.
Jag låg där och njöt av att ha bebisen på mitt bröst. Han var så mjuk och varm. Jag kände på honom och han kändes nästan lite väl mjuk och kletig. Jag lyfte på den varma handduken de lagt över oss och det visade sig att han hade bajsat haha! Det svarta becket, som är det första bajs som kommer ut, var nedkletat överallt! Sköterskorna försökte torka honom ren men det satt så hårt så de fick ta och tvätta av honom i handfatet. Det kändes väldigt komiskt. Det första som händer är att han bajsar på mig haha!
Efter ett tag blev Simon och jag lämnade ensamma med vår pojke. Den klassiska ”förlossningsbrickan” kom in och det var så gott att få äta något! Kl 09.30 blev det dags för vägning och mätning. Elias vägde 3606 gr och var 51 cm lång! Huvudomfånget var 35 cm. Det var fullt uppe på BB så vi fick stanna i förlossningsrummet ända till kl 11. Jag passade på att duscha innan vi lämnade rummet. Simon slumrade till i fotöljen. Han var så trött eftersom han varit vaken sedan kl 05 dagen innan. Jag hade varit vaken sedan kl 08 dagen innan men kände ingen direkt trötthet just då, förmodligen pga alla endorfiner ;) Vid 11-tiden fick vi komma upp till avdelning 311 Normal BB. Det kändes helt fantastiskt, tänk att han var här nu vår lille prins! Jag hade lyckats ta mig igenom en förlossning. Nu var det äntligen över. Jag känner mig mycket nöjd med min förlossning. Det var en positiv upplevelse, även om det givetvis gjorde ont. Det blev mestadels som jag hoppats på och framför allt kändes det bra att vi fick en så bra kontakt med vår barnmorska! Jag är väldigt glad att det blev så bra.
Första veckan hemma
Som ni vet vid det här laget fullkomligt älskar jag att fota! Nu har vi varit hemma i en vecka och ni kan ju bara tänka er hur många bilder jag redan har på Elias! Eftersom jag sällan hinner blogga har jag nu så mycket att berätta att jag knappt vet var jag ska börja.
Första veckan hemma har varit bra i alla fall. Vi har varit på återbesök på Östra, varit på vårt första möte på BVC, hälsat på hos mormor och morfar och kollat på melodifestivalen hos farmor och farfar. Men vi har även fått några lugna dagar hemma och bara varit vi tre. I torsdags gick vi ut på vår första barnvagnspromenad. Fantastiskt att kunna ta på sig jackan jag inte kunnat ha på ett tag ;) Elias trivs jättebra i vagnen och somnar gärna där!
Vi har även haft besök av våra familjer och igår var Miriam, Johnny och deras lille prins här. Så underbart att våra små äntligen fick träffas! Det är så fantastiskt när man tänker på det, där har vi gått i 9 mån och burit de små liven inom oss och igår låg de så äntligen bredvid varandra och kunde röra vid varandra.
Idag har vi haft besök av farbror och "faster". Vi myste med Elias, gick en promenad och kollade på hockeymatchen. Det blev många nerver och uppgivenhet i soffan när Sverige förlorade hehe... Men vi "vann" ju silvret i alla fall!
I övrigt håller vi på att anpassa oss till livet som föräldrar och lär oss något nytt hela tiden. Det är väldigt skönt att vara två hemma så här i början, men på torsdag börjar Simon jobba igen så då får jag klara mig själv. Synd att pappan inte kan få fler än 10 dagar i början. Det är fantastiskt att lära känna Elias mer och mer och se hur han växer och utvecklas. I mina ögon har det hänt mycket trots att han bara är drygt 1 vecka gammal!
Haha kolla in stilen! Han vet redan hur man ska göra för att se cool ut vår lille kille. Man håller bara lite nonchalant i kragen... ;)
Nu är han här!
Hejsan allesammans!
Har en liten stund över så nu hinner jag äntligen skriva lite! Nu är Mini-Ceder äntligen här! Helt ofattbart! Det blev en liten Elias som föddes i vecka 41 (40+2) 2014-02-13 kl 05:36. Han vägde 3606 gram och var 51 cm lång! En helt perfekt liten skapelse! :) Tänk att han kom ganska snart inpå det beräknade förlossningsdatumet ändå! Jag som var orolig att behöva vänta typ 2 veckor till. Men han lyckades givetvis pricka in min mammas födelsedag... Ja ja ;)
För att fatta mig kort (innan Elias vaknar och vill ha mat igen) kan jag säga att allt gått jättebra! Men man har verkligen fullt upp. Det är knappt jag hinner svara på sms. Självklart ska ni få förlossningsberättelse och mer information och allt sådant längre fram. Har massa blogginlägg på g nu som jag vill skriva. Men just nu hinner jag inte så mycket mer. Vi mår i alla fall bra alla tre och det är helt fantastiskt att ha honom hos oss här nu! Som vi väntat och längtat! Det är underbart men ändå fortfarande nästan overkligt att förstå att vi nu är föräldrar.
Vi har inte bestämt ännu hur mycket närbilder av Elias vi vill visa på internet. Ni som följer mig på Instagram eller har Facebook har ju redan sett några bilder. Men här är några jag kan bjuda er på så länge!
De där små fötterna känner jag igen! De sparkar vilt och då kan man förstå varför jag hade så ont i revbenen hehe! Det är så stort och häftigt att se vilka rörelser han gör och verkligen känna igen dem från när han låg i min mage. Min lille älskling <3
PS. Till er vänner som bor i närheten och som längtar efter att få träffa Elias tänker jag och Simon som så att det går jättebra att höra av sig till oss och fråga så svarar vi så snart vi hinner. Vi kommer nog själv inte i första hand göra någon officiell inbjudan, utan är man sugen på att ses går det jättebra att höra av sig så får vi se när det passar! :) DS.